Germaner som etnisk folkgrupp

Germaner är en ursprungligen romersk beteckning på människor i Nordeuropa. Under antiken och i synnerhet i samband med det romerska riket avses de människor som bebodde Germanien, det vill säga centrala och norra Europa öster om Rhen.

Troligen formades germanerna som etniska grupper i Nord- och Mellaneuropa under de fem sista seklen f.Kr. Dessa tros, baserat på arkeologiska och lingvistiska bevis, stamma från den bronsålderskultur som funnits i södra Skandinavien och norra Tyskland mellan 1700 och 600 f.Kr. Mellan Nederländerna och södra Skandinavien antas en relativt enhetlig germansk kultur framträtt ungefär till 500 f.Kr. Det var stammarna cimbrernas och teutonernas vandring 113-101 f. Kr. som först gjorde att medelhavsfolken uppmärksammade dem.

Under Caesars krig i Gallien på 50-talet f.Kr lärde sig romarna att skilja på kelter och germaner. Efter att folken norr om Rhen blivit kallade germaner, började de själva, möjligen av praktiska skäl, definiera sig som germaner i kontakter med romare. Begreppet blev sedermera så allmänt vedertaget att Tacitus utan problem kunde använda det i sin bok om Germania. Arkeologiska undersökningar pekar på att en kultur, traditionellt sett kallad germansk, som kulturellt skiljer sig från den keltiska, existerat vid denna tid och motsvarar de folk som omnämns av Efesus, Posidonius och Caesar.